To make much of Time

Gather ye rosebuds while ye may, […]

Then be not coy, but use your time,
And while ye may, go marry:
For having lost but once your prime,
You may for ever tarry.
Robert Herrick

Josefine är ett påhittat namn och några delar är överdrivna för komisk effekt.

Intro

För ett tag sedan träffade jag Josefine. Josefine är förtjusande på alla möjliga sätt, en cool tjej helt enkelt. Mitt modus operandi i detta läget brukar vara att bli störtförälskad. På detta följer neurotisk nervositet och total oförmåga att göra något åt situationen. Efter ett tag tynar känslorna i stillsam besvikelse. Så kan man inte leva sitt liv därför bestämde jag att denna gången skulle jag ta en helt annan approach. Jag bestämde mig för att lära känna henne - och förhoppningsvis bygga en relation - innan jag blev förälskad bortom all räddning.

En av mina absoluta favoritserier är “Newsroom”. Man kan få mycket levnadsråd från den. Främst genom deras dåliga exempel. I första avsnittet så får en av huvudkaraktärerna uppmaningen: “Gather ye rosebuds while ye may”. Det är första strofen i en dikt vars kontenta ungefär är: passa på när du är ung, väntar du för länge kanske du är ogift tills du dör. Huvudkaraktären struntar självklart i rådet och hans lön är tre säsongers olycka.

Ridå upp

Under en festlig tillställning för inte så länge greps jag av detta. Att inget händer om man inget gör. Detta var samma tillställning som jag träffade Josefine på. Som digital vilde utan Facebook så blev jag tvungen att ragga som man gjorde på 90-talet. När natt gick mot dag sa jag helt enkelt att jag ville träffa henne igen och bad om hennes nummer. Mest av allt var hon överraskad, men jag fick i alla fall hennes nummer. Jag hade nu genomfört gjort en första offensiv. Snart kommer det dock visa sig att den bara lyckades på grund av att jag lyckades överrumpla henne.

Någon vecka senare ringde jag till henne och i förkortad form började samtalet så här:

D: Hej Josefine, jag sa att jag skulle ringa så nu gör jag det. Hur är läget med dig?

J: Hej, jo det är bra.

D: Hoppas jag inte chockade dig för mycket med att be om ditt nummer, men som sagt så tycker jag du verkar cool och skulle vilja lära känna dig bättre.

J: Jag tycker du är trevlig, vi vill inte ha samma sak. (Hon förklarade med förvånansvärd mildhet att hon inte var intresserad av mig på det sättet.)

Vi fortsatte prata om lite allt möjligt i en kvart. Samtalet var trevligt och flöt på bra. Sen tackade jag för mig och la på.

Så. Vad gör man nu? Som jag ser det hade jag tre val.

1. Jag är en vuxen man med självrespekt. Josefine sa som det är och det är inte mer med det.
2. Jag är en vuxen man med självrespekt som inte låter sig slås ner så enkelt. Jag ger mig inte utan att kämpa för det jag vill ha.
3. Som 2 men utan självrespekten.

Jag kommer att köra på alternativ 1. Om Robert Herrick har rätt så är det bråttom.

Post Scriptum

Vissa saker kan man ta med sig. För det första så kan det vara en bra plan att handla istället för att tråna. Att hålla hjärtat i koppel tills dess att man ser åt vilket håll det är på väg. För det andra så sa Josefine att hon tyckte att jag var väldigt modig som frågat efter hennes nummer och framför allt sa hon att andra killar inte gör så. Helst av allt hade jag nog velat ha hennes kärlek, men sympati är ett fint tröstpris. Men jag funderar på om detta kan vara en USP, att jag kan vara mer “genuin” som inte har Facebook. För det tredje är jag glad att vi båda två kunde vara så raka mot varandra. Josefine verkar inte ha tvekat en sekund på vad mina intentioner var, och hon var helt på det klara med sitt svar. Det besparade oss båda ganska mycket tid och mest mig en massa trånande, suckande och hjärtesorg.

Jag tycker fortfarande att Josefine är cool. Om vi träffas igen, vilket jag hoppas, kommer det att vara som vänner.

Sammanfattningsvis, flörta som om det är 1994. Per aspera ad amore.